Nej jag smeker mitt nyfunna höftben och önskar den gamle kompisen välkommen tillbaka.
Nej jag ger mig själv en innerlig och varm kram. Ja det gör jag.
För att jag mår så bra i mitt skinn.
Mitt fettlager - inte bara det fysiska utan även det klistriga mentala - håller på att lösas upp.
Jag har närmare till känslan av "under denna hud finns det ett skelett" istället för "under denna hud sägs det att det ska ligga ett skelett - fan tro't"
En go' känsla som vittnar om närvaro, stringens, kontinuitet, hälsa och en klisterfri tillvaro.
Så känner jag mig.
Förstår du vad jag menar?
Jag förstår vad du menar precis och önskar att jag kände så också.
SvaraRaderaKram!