Jag längtar så klart efter min älskling, som turligt nog kommer hem i veckan, men det har ändå varit det som har skavt, utan en fysisk trötthet från helvetet. Jag har känt mig halv. Som om jag inte får igång hela mig.
Igår kväll kulminerade känslan och jag fick både panik och nog. Bestämde mig för att styra upp söndagen - hårt - för att se om energin kan komma tillbaka - och det skulle jag säga att den har, iallafall till 75 procent.
Klistret i form av de ledsna och kletiga tankarna, i form av ältande och lite uppgivenhet. Och det är SLUT på det nu.
Tydligen är månen och solen och tjotabalongdragningskraften i något sorts unikt och kraftigt läge - och det hjälper säkert till i vacklandet.
Men då får jag väl ladda med det jag kan - nyttig Paleomat.
Så på spåret igen!
Så jag får känna mig hel igen.
För där mår jag som bäst.
Så klart!