Att vara halv och inte riktigt med

Den här veckan har jag mått dåligt. Det började med fysiska känningar i form av influensavärk i muskler och leder (och ont i halsen) men sedan satt obehaget på ett diffust sätt i. Jag tappade sugen och orken och var riktigt låg. Även om det har funnits ljusglimtar såklart, i form av trevligt sällskap av en nära väninna (vi har ägnat mycket tid till mat och dryck :)) och mina underbara döttrar som både utmanar och välkomnar om vart annat. Men den mentala tröttheten har legat i, som en sur filt över mig.

Jag längtar så klart efter min älskling, som turligt nog kommer hem i veckan, men det har ändå varit det som har skavt, utan en fysisk trötthet från helvetet. Jag har känt mig halv. Som om jag inte får igång hela mig.

Igår kväll kulminerade känslan och jag fick både panik och nog. Bestämde mig för att styra upp söndagen - hårt - för att se om energin kan komma tillbaka - och det skulle jag säga att den har, iallafall till 75 procent.

Jag har återgått till Paleo och väntar mig en skön känsla om en eller två dagar. Jag har inte frångått speciellt mycket, men det lilla (chips och vin) har satt igång något i kroppen som jag var så glad av att vara utan - klistret.

Klistret i form av de ledsna och kletiga tankarna, i form av ältande och lite uppgivenhet. Och det är SLUT på det nu.

Tydligen är månen och solen och tjotabalongdragningskraften i något sorts unikt och kraftigt läge - och det hjälper säkert till i vacklandet.

Men då får jag väl ladda med det jag kan - nyttig Paleomat.


Så på spåret igen!
Så jag får känna mig hel igen.
För där mår jag som bäst.
Så klart!